Varför konspirationsteorier?

En sak jag har funderat mycket över är vilka som är anhängare av konspirationsteorier. Att många högerextremister är det är inte ägnat att förvåna. De utgör redan en motkultur, så det ligger nära till hands för dem att se de etablerade förklaringarna som resultatet av en konspiration. Ett tydligt exempel är förstås förintelseförnekarna. Från extremhögerns syn på staten som en judisk konspiration är steget inte heller långt till det anarko-liberala lägret, där staten per automatik anses som ond, i synnerhet som den tvingar individen att ge upp sin privategendom i form av skatt, som sen ska användas för att hjälpa andra människor, något som i alla fall liberalena uppfattar som en djup kränkning.
Mer förvånande kan det då tyckas vara att konspiracismen slagit rot även inom vänstern. Faktum är att många som anstrukits av konspirationstänkande inom vänstern använder samma argument om 9/11 som extremhögern gör i USA. Hur många av alla de som hänvisar till Loose change har brytt sig om att ta reda på att filmens skapare har hämtat mycket av sitt material från den fascistiska tidningen American Free Press? Till detta kan läggas föreställningar bland muslimer över hela världen om att 9/11 var en judisk konspiration riktad mot muslimerna.

Vad har alla dessa disparata grupper gemensamt? Misstänksamheten mot hur USA för närvarande ser ut förstås. Men de har också något annat gemensamt. Konspiracisterna hör inte till sina ideologiers nav, utan återfinns (med undantag för extremhögern, som i sin helhet är marginaliserad) i marginalerna av sin ideologi. Den gemensamma nämnaren är maktlösheten. Därmed öppnar sig en möjlighet att uppfatta konspiracism som ett uttryck för maktlöshet, en de marginaliserades motkultur.

Detta perspektiv lyfts fram i boken Conspiracy theories. Secrecy and Power in American Culture av Mark Fenster. Fenster är professor i juridik, men boken är snarast sociologisk, och handlar just om konspiracism som socialt och kulturellt fenomen. Bokens syfte är dels att kartlägga hur konspiracister tänker, dels att försöka förklara vad konspiracism fyller för funktioner i samhället.

Fenster går noggrant igenom, och distanserar sig ifrån, tidigare teoribildning om konspiracism. I USA är portalgestalten för teorier om konspiracism den liberala amerikanska historikern Richard Hofstadter, vars klassiska studier av konspirationsteorier utmynnar i den så kallade patologiska modellen. Enligt Hofstadter är konspiracism helt enkelt ett sjukdomssymptom, ett utslag av paranoia hos högerextrema grupper i samhället. Hofstadters slutsats är att konspiracism är ett otyg som bör bekämpas på alla sätt, och anhängarna är paranoida knäppskallar utan verklighetsförankring.

Delvis inspirerad av Hofstadters och delvis i opposition till hans ståndpunkt står den progressiva skolan i amerikansk historieskrivning. Denna skolbildning, främst representerad av Chip Berlet, menar att konspiracism är en metod att mobilisera högerkrafter i samhället till motstånd mot vänsterprogressiva ekonomiska och sociala reformer. I detta perspektiv verkar konspiracismen genom att utnyttja existerande sociala och etniska spänningar i samhället, demonisera vissa utvalda grupper i samhället, och därigenom ge en simpel och attraktiv förklaring till samhällsproblemen. Den konspiracistiska förklaringen är dock inte ämnad att lösa problemen, utan framtvingar istället nytt socialt och ekonomiskt förtryck samtidigt som den förskjuter hela den politiska debatten åt höger. Särskilt oroande för de progressiva är att konspiracism slagit rot hos vänstern. För de progressiva är konspiracismen ett falskt spår som hindrar engagerade människor från att identifiera de faktiska orsakerna till samhälleliga missförhållanden (som enligt de vänsterprogressiva snarast beror på strukturella faktorer). Därmed förhindras också effektiv politisk aktivitet för att förändra de missförhållanden som finns.

Fenster själv gör en närläsning av ett antal konspiratoriska berättelser. Han använder sig bland annat av filmen JFK om Kennedymordet, Loose change om 9/11, och av X-files som exempel på en konspiratorisk berättelse överhuvudtaget. Utifrån analyserna av dessa och ett antal mindre kända konspiratoriska berättelser visar Fenster att alla konspirationsteorier har en gemensam berättarstruktur. Något förenklat lig ger i denna struktur att det finns en protagonist, den ensamma, lilla människan. Protagonisten har en naiv syn på världen, men kommer i kontakt med spår av den stora konspirationen och förstår att det han tror om världen inte stämmer. Berättelsen går sedan ut på att protagonisten försöker ta reda på sanningen, samtidigt som företrädarna för konspirationen försöker hindra honom från det. Till konspirationsberättelsen hör också det öppna slutet: protagonisten kan vinna en delseger, avslöja en del av konspirationen, men någon definitiv seger går inte att uppnå. Det finns alltid en ny konspiration som lurar bakom hörnet.

Utifrån detta bygger Fenster upp en alternativ teori om konspiracismen. Han framhåller att den här typen av berättelse tilltalar just de marginaliserade, de maktlösa, som kan få inspiration och förhoppning från berättelsen om den lilla människans kamp mot övermakten. Konspirationsteorin gör en hård och otillgänglig värld begriplig för den som står utanför maktens korridorer och inte har tillgång till den akademiska världens verktyg. Samtidigt varnar Fenster för att konspirationsteorin också fungerar passiviserande: trots protagonistens kamp finns ju alltid konspirationen kvar. Konspirationsteorin representerar makten i världen som ständigt undanglidande och oåtkomlig för den lilla människan. Det innebär också att kampen inte har någon egentlig chans att bli framgångsrik: det bästa protagonisten kan göra är att avslöja en del av den stora lögnen. Men någon faktiskt förändring synes näst intill omöjlig att uppnå.

Fenster undviker alltså att i Hofstadters efterföljd stämpla konspiracister som paranoida. Snarare ser han konspirationsteorin som ett sätt att begripliggöra världen, ett sätt som kan vara meningsfullt för den som hör till samhällets marginaliserade och maktlösa. Samtidigt håller Fenster med de vänsterprogressiva i att denna världsbild kan verka passiviserande på de som anammar den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *