Händelsekonspirationer: Kennedymordet och 11 september

Globala konspirationsteorier i all ära, men konspirationstänkandet slår ofta rot i tolkningen av en viss händelse. Vilka händelser som tolkas konspiratoriskt varierar med tiden, och runt varje potentiell konspiration finns en enorm mängd litteratur.
När jag började göra efterforskningar om konspirationer tänkte jag att jag skulle sätta mig in i de mest berömda händelsekonspirationerna och presentera dem. Det var en smula naivt. Runt modern tids främsta konspirationshändelser, Kennedymordet och 11 september, är litteraturen minst sagt enorm. Diskussionen i båda fallen är så detaljfixerad att det är omöjligt att få grepp om frågorna och kunna avgöra vilken ståndpunkt som faktiskt stämmer, om man inte lägger ner flera år på efterforskningar.

Jag har inte flera år att lägga på efterforskningar om dylika enskilda händelser, så jag bestämde mig ganska snabbt för att läsa ett par centrala verk om respektive händelse, för att i alla fall få en allmän överblick över argumentationen. Och det visade sig ganska intressant, även om jag fått klart för mig att jag inte vill ägna mig mer åt den typen av efterforskningar (alldeles för detaljstyrt).

Kennedymordet
Den 22 november 1963 mördades USA:s president John F Kennedy (JFK) under ett besök i Dallas. Mordet var spektakulärt, eftersom presidenten sköts ned på öppen gata under en bilkortege inför en enorm folkmassa. Ganska snabbt efter mordet arresterades en man vid namn Lee Harvey Oswald som huvudmisstänkt för mordet. Polisen fann snabbt bevis som pekade på att Oswald var ansvarig. Men när Oswald skulle flyttas från det lokala fängelset blev han i sin tur mördad av Jack Ruby, en lokal nattklubbsägare.

Mordet på president Kennedy har antagit nästan mytiska proportioner i amerikansk populärhistoria. Kennedys tid i Vita huset, nostalgiskt dubbat ”Camelot”, ses som en oskuldsfull tid, en tid då folket fortfarande hade förtroende för staten. Med Kennedy dog allt detta.

Det centrala skälet till att Kennedymordet är så viktigt beror dock inte på Kennedy själv, utan på det traumatiska Vietnamkriget, som kom att knäcka det amerikanska självförtroendet. I den etablerade myten om Kennedy antyds det att om han bara hade fått leva, hade USA aldrig gått in i Vietnam, och hade därmed sluppit det traumat.

Detta är naturligtvis en efterhandskonstruktion. Under sin tid som president eskalerade Kennedy den amerikanska närvaron i Vietnam, och i det tal han skulle ha hållit i Dallas den dag han mördades skulle han ha berättat att USA:s närvaro skulle ökas ytterligare. Det finns vissa som hävdar att han privat skulle ha uttryckt en önskan att dra trupperna ut ur Vietnam. Även om det var hans privata önskan handlade han aldrig därefter. Om han hade fått leva hade han troligen hamnat i samma dilemma som efterträdaren Lyndon B Johnson, som ville dra USA ut ur Vietnam men fann det omöjligt av politiska skäl.

Trots detta lever myten om Kennedy kvar. Och en sådan symbolladdad figur kan förstås inte ha blivit mördad av en ensam galning. Det måste ligga en konspiration bakom. Eller hur? I sin bokCrossfire går Jim Marrs metodiskt igenom alla de som kan tänkas ha velat mörda Kennedy. Galleriet sträcker sig från de plausibla, som de exilkubaner som övergivits på Kennedys order i den misslyckade invasionen av Grisbukten 1961, till de osannolika, som vicepresidenten Lyndon B Johnson. I Marrs version framstår det dock som sannolikt att så gott som hela den amerikanska statsapparaten (CIA, FBI, Secret Service, vicepresidenten, armén) var med och planerade mordet.

Jag läste Marrs bok för att den brukar hänvisas till som den mest genomarbetade bok som argumenterar för att det fanns en konspiration bakom Kennedymordet. Det är en mycket välskriven bok (den ligger för övrigt till grund för filmen JFK). Jag kan säga att jag fångades redan i förordet, när författaren förklarar: ”Trust no-one. Don’t trust this author. Make up your own mind as to what happened”. Det låter mycket klokt, mycket sunt, och när jag sedan hade läst igenom boken blev jag övertygad om att Marrs åtminstone delvis hade rätt. Det måste ha funnits en konspiration. Kanske inte med alla dem som Marrs nämner inblandade, men några av dem. Bevisen är så övertygande för att det inte bara kan ha varit Oswald som sköt. Marrs citerar ju för sjutton vittnen som berättar att de hörde fler än tre skott! Det går inte att förklara bort hursomhelst.

För formens skull läste jag ändå Gerald Posners Case Closed, som driver tesen att Kennedy blev mördad av Oswald och att någon konspiration inte fanns. Om inte annat så kul att se hur han försöker förklara bort Marrs bevisning.

Vad kan jag säga? Posner fullständigt smular sönder Marrs argument. Det visar sig att Marrs, liksom andra konspirationsanhängare i Kennedyfrågan, bara lyfter fram de fakta som stöder hans egen tolkning, och ignorerar de som strider emot den. Ett enkelt exempel är just öronvittnena. Nästan tvåhundra vittnen förhördes om vad de hörde. Siffrorna är förödande: 88 procent hörde tre skott, 7 procent hörde ett eller två skott, och 5 procent hörde fyra eller fler skott.

Jag antar att jag är lite naiv i min halvt omedvetna föreställning att spridda och refererade faktaböcker ska ha åtminstone en grundläggande vetenskaplig hållning. Men ack: Marrs har gjort sig skyldig till grov tendens i sin framställning. Posners verk är oerhört mycket mer sakligt övertygande.

Myten om Kennedy och mordet på honom fortsätter förstås att existera i populärkulturen. Men om man vill bygga sin kunskap på något mer beständigt föreslår jag Posners bok som botemedel mot eventuella anfall av konspiracism i den här frågan.

11 september
Kennedymordets ställning som konspirationsmagnet nummer 1 har numera gått förlorad. Nutidens substitut är naturligtvis 11 september-attackerna. Det är förstås rätt givet att en så fräck attack mot världens dominerande supermakt har kommit att mytologiseras. Och självklart har konspirationsteorierna fått fritt spelrum i den här frågan. De mer moderata konspiracisterna pratar om LIHOP (Let It Happen On Purpose), alltså att den amerikanska regeringen visste om attackerna men inte gjorde något åt dem. De mer extrema brukar benämnas MIHOP (Made It Happen On Purpose), alltså att USA:s regering var den som lät genomföra attackerna.

Märker du något speciellt med dessa konspirationsmodeller? Just det, de bygger båda på att den amerikanska regeringen måste ha varit inblandad i attackerna. Detta tänkande är typiskt amerocentriskt: USA är helt enkelt så stort och mäktigt att en sådan attack inte kan ha skett utan regeringens kännedom eller medverkan. I det ljuset verkar det rimligt att USA-nationalister faller för det konspiratoriska resonemanget, men mer märkligt att andra grupper också accepterar det.

Det är klart, i föregående stycke resonerade jag rationellt. Men USA fyller för många rollen av ärkefiende nummer ett, och då använder man allt som går för att misstänkliggöra den amerikanska staten. Tanken är då att om man kan visa att staten har offrat sina egna medborgare så framstår den som osedvanligt otäck. Den typen av argument missar det faktum att alla stater I historien har offrat sina medborgare när det har bedömts vara nödvändigt. I det avseendet är USA också skyldigt, men det är alla andra stater också, alldeles oavsett 11 septemberattackerna.
De som använder 11 septemberkonspirationer för att smutskasta USA ger sig dessutom in i farligt sällskap. Eftersom argumentationen är av ytterst tveksam karaktär riskerar det också att slå bakut och oskadliggöra all USA-kritik som konspirationsteorier.

Den så kallade 9/11 Truth Movement har gått i bräschen för att ifrågasätta den officiella versionen av vad som hände den 11 september. Det är väl i och för sig bra, men rörelsen har också gått i bräschen för att lansera konspirationsteorier om vad som hände, och förfuskar därmed sin eventuella legitimitet.

Den främsta representanten för ”Truth”-rörelsen är David Ray Griffin, professor i teologi. För att få en inblick i 11 september-debatten läste jag två böcker. Dels Debunking 9/11 myths, skriven av ett team författare från tidskriften Popular Mechanics (PM), dels Griffins svar på den boken, Debunking 9/11 debunking. Böckerna har något gemensamt (utom ämnet då): de handlar båda om olika enskilda fakta i frågan. Var det ett plan som kraschade in i Pentagon? Raserades WTC-husen av sprängladdningar? Hade flygplanskaparna kompetens att krascha med WTC-husen/Pentagon? Varför sköts inte planen ner av amerikanskt jaktflyg? Och så vidare och så vidare. Båda är därmed rätt tråkiga att läsa. PM har ansträngt sig för att göra sin bok lättläst och lättöverskådlig, vilket är trevligt. Griffin har inte ens försökt, utan bombarderar läsaren med uppgifter som är omöjliga att kontrollera för en lekman.

Till förtjänsterna med Griffins bok hör en välskriven inledning, som berättar hur han själv kom att bli en övertygad ”Truth”-anhängare. Även om skildringen har en del stänk halleluja över sig, är den betydligt med sympatisk än PM-bokens inledning, skriven av förre presidentkandidaten John McCain. McCain slår an de nationalistiska strängarna när han pratar om den hemska dagen, och vräker på med patos i sin deklaration att den som ifrågasätter den officiella versionen spottar på alla de som dog i attackerna. Inte precis sakligt.

Tittar man på de fakta som PM och Griffin diskuterar är det omöjligt att ta ställning till vilken av dem som har rätt. För det krävs många års efterforskningar. Så hur ska man göra? Rycka på axlarna? Välja den man tycker bäst om?

Nja, det finns alternativ. Ett sätt att bedöma dem, utan att behöva forska i flera år, är genom att undersöka hur de argumenterar emot varandra. Här blir det plötsligt tydligt att det föreligger en kvalitativ skillnad mellan dem. PM använder sig av saklig argumentation. I det individuella fallet kan de ha rätt. Det är också möjligt att de kan ha fel. Det kan inte jag avgöra. Men Griffin argumenterar osakligt. Till exempel hävdar han, gång på gång, att PM:s argument är ohållbara, för de stöder den officiella versionen och är alltså en del av regeringens konspiration. Detta är ett cirkelresonemang: Griffin förutsätter vad han ska bevisa. Ett annat återkommande argument är att om han kan visa att den officiella versionen är felaktig på någon enda punkt, så faller hela den officiella versionen. Han förklarar aldrig hur han har kommit fram till denna minst sagt häpnadsväckande slutsats, utan han bara påstår det. Uppenbarligen tränar inte professorer i teologi sin logiska slutledningsförmåga vidare mycket.

Ett annat sätt att hantera situationen är att fundera över hur pass väl de olika individuella resonemangen hänger ihop. Griffin driver tesen att WTC-byggnaderna måste ha raserats med apterade sprängladdningar, inte på grund av flygplanskollisionerna. Den stora frågan som slår mig är då varför man låtit flygplan köra in i byggnaderna. Varför inte bara spränga dem och sedan fejka bevis för att muslimska terrorister apterade sprängladdningarna? Detta förklaras aldrig av konspirationsanhängarna, det är som om de aldrig tänkt över saken (och de vägrar ta i den).

Ett långsökt försök att få konspirationsteorin att hänga ihop skulle kunna vara att säga att konspiratörerna av något skäl ville få det att se ut som om det var flygplanskollisioner som raserade byggnaderna. Det är oklart varför, men nåja, låt oss anta att det finns något för oss okänt skäl för detta. Konspiracisten måste då förklara WTC 7:s kollaps. Den mindre WTC 7-byggnaden kollapsade nämligen också, trots att den inte träffades av något flygplan. Konspiracisterna brukar lyfta fram detta som ett bevis för att WTC-byggnaderna verkligen raserades av sprängladdningar, just för att WTC 7 inte träffades av något flygplan.

Men vänta nu! Om det existerar en konspiration, och denna konspiration ville spränga WTC-byggnaderna och ville få världen att tro att WTC förstördes av flygplanskollisioner, varför körde inget plan in i WTC 7? Här kollapsar konspirationsteorins förklaring (törs jag säga: lika fullständigt som WTC?). Allt de konspiracistiska argumenten kan göra är att ifrågasätta. De kan inte komma med koherenta egna förklaringar (dvs utan att skapa enormt elaborerade och osannolika konspirationssammanslutningar).

Det bör kanske påpekas att det finns gemensamma drag i de konspiratoriska skildringarna av Kennedymordet och 11 september. Ett sådant är att konspiracisterna använder både frånvaron och förekomsten av bevis som belägg för sina ståndpunkter. Ett klassiskt exempel är Zapruderfilmen, en amatörfilmatisering av Kennedymordet. Efter mordet hemlighölls filmen under lång tid, något som togs som grund för att den visade att Kennedy inte mördades av en enda person, utan av flera. När filmen släpptes på 70-talet var det många amatörforskare som hävdade att filmen visade just det. Men seriösa analyser av Zapruderfilmen med modern datateknik har visat att det den visar stöder den officiella förklaringen helt och hållet. Konspiracisterna har därför gått över till att hävda att Zapruderfilmen har manipulerats av FBI/CIA.

På samma sätt användes det faktum att FBI beslagtog filmerna som visade planet som körde in i Pentagon som belägg för att USA:s regering hade något att dölja. Men när filmerna sedan släpptes och visade att ett plan körde in i Pentagon, började konspiracisterna hävda att filmerna manipulerats av FBI/CIa. Känns resonemanget igen? Inom parentes kan man ju påpeka att det verkar märkligt av de tänkta konspiratörerna att inte ha förberett fejkfilmer som de kunnat släppa direkt, utan att hemlighålla några filmer. Hmm, antar att konspirationsteoretikerna inte tänkte på det. Eller vänta, det är säkert en plan för att lura folk extra mycket!

Eftersom konspiracisterna på allvar resonerar som i den sista meningen i föregående stycke blir det omöjligt att föra en rationell diskussion i frågan. Allt tolkas bara som nya belägg för konspirationen. Det riktigt obehagliga blir när det slår över i hot och personangrepp. Gerald Posner har hotats och smutskastats av konspiracister som sett sin födkrok hotas av hans studie av Kennedymordet, och avfärdas som en agent för CIA/FBI. På samma sätt attackerar Griffin och andra konspiracister redaktörerna och författarna från Popular Mechanics. För människor som inte är låsta i konspirationstänkande framstår sådant beteende rimligen enbart som motbjudande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *