Folkhemmets kris

Under 1970-talet började ”den svenska modellen”, som det socialdemokratiska välfärdssamhället kommit att kallas, att knaka i fogarna. Det fanns flera skäl till problemen.  En grundläggande faktor var Oljekrisen, den globala ekonomiska kris som utbröt 1973 då de oljeproducerande Mellanösternländerna genom sin intresseorganisation OPEC höjde oljepriserna för att hävda sig gentemot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Resultatet blev en omfattande lågkonjunktur som slog mot västvärlden, inklusive Sverige, och minskade statens inkomster. Under denna ekonomiska press riktades samhällsekonomin in mer emot ”effektivisering” och ”kostnadseffektivitet”: målet var att minska statens utgifter för att kunna hantera de minskade inkomsterna.

 

Samtidigt blev den interna kritiken av systemet mer ljudlig.  I slutet av 1960-talet började en del radikala socialdemokrater påpeka att det ”starka samhällets” föreställning om att tillväxt automatiskt gav trygghet var problematisk. Själva betoningen av tillväxt kritiserades med avseende på att tillväxt och konkurrens i sig ökade den sociala utslagningen: det finns alltid människor som inte kan eller orkar bli produktiva samhällsmedborgare. Under intryck av detta förändrades socialpolitikens tänkande: de människor som var utslagna ur systemet sågs inte längre som potentiella resurser, utan snarare som permanent förlorade för samhället. Att stödja dem var inte längre fråga om en investering för en framtida tillväxt, utan blev en fråga om solidaritet. Socialpolitiken sågs som en kostnad, en belastning på samhället. Den uppenbara lösningen på den ekonomiska krisen blev då att spara genom nedskärningar av det sociala skyddsnätet.

 

Allt fler människor uttryckte också en oro över den starka statliga inblandningen i det privata. Hade staten för mycket makt? Människor blev kanske befriade från traditionella strukturer som familj och religion, men upplevde att de istället hamnade i beroendeställning till staten. Människor beroende av försörjningsstöd uppfattade ofta socialtjänstens utfrågningar som närgångna och kränkande.

 

Samtidigt ökade konflikterna mellan arbetare och arbetsgivare igen. Den stora gruvstrejken i Kiruna 1969-70 utlystes utan fackligt stöd, men fick stöd av folk som frivilligt gav bidrag till de strejkande. Situationen löstes genom bättre arbetsvillkor för gruvarbetarna. En följd av detta blev ännu starkare arbetslagstiftning, med Lagen om anställningsskydd (LAS) 1974 och Medbestämmandelagen (MBL) 1976. Medbestämmandelagen stärkte fackförbundens position på arbetsplatserna, men har inte gett arbetare större inflytande på beslutsprocesser. Samtidigt innebar en alltmer globaliserad marknad att företagen utsattes för ökad internationell konkurrens. Arbetsgivarna ansåg därför att de snarare behövde bli mer flexibla för att stå sig i konkurrensen.

 

Allt detta utmynnade i att Socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet 1976, och en borgerlig koalitionsregering under ledning av Centerpartiet kom till makten.  De borgerliga hade dock svårt att enas på flera kritiska punkter. Särskilt splittrande blev kärnkraftsfrågan. Oljekrisen hade understrukit Sveriges beroende av olja som energikälla, och en följd av krisen var att man letade efter alternativa energikällor. Kärnkraft sågs som ett av de bästa alternativen. Men kärnkraftsolyckan i Harrisburg (USA) 1979 gjorde att många oroade sig över säkerheten. Frågan om kärnkraftens framtid ledde till en folkomröstning 1980. Efter folkomröstningen beslutade regeringen att avveckla alla existerande kärnkraftsreaktorer till år 2010. Detta har dock inte efterföljts i praktiken.

 

Socialdemokraterna återkom till makten 1982, mycket tack vare den borgerliga splittringen i kärnkraftsfrågan och socialdemokraternas nya ”Tredje vägens politik”. Denna gick ut på att spara in på samhällets omkostnader genom en omfördelning av resurser från den ”improduktiva” offentliga sektorn till den ”produktiva” privata. Socialdemokraterna försökte upprätthålla sin traditionella välfärdspolitik samtidigt som de tog till sig de borgerliga kritikernas ekonomiska politik. Under 1980-talet utökades Sveriges aktiemarknad kraftigt, från 2 miljarder kronor i slutet av 70-talet till 140 miljarder kronor 1987. Ytterligare ett steg i denna liberalisering var avregleringen av den svenska kreditmarknaden 1985, den så kallade Novemberrevolutionen, som innebar att svenska banker fick låna ut obegränsat med pengar utan att Riksbanken försökte begränsa detta. Mordet på statsminister Olof Palme 1986 var en svår chock för hela det svenska samhället, men innebar ingen politisk kursändring.

Referenser

”Svenska bankkrisen”, på finanshistoria.n.nu (http://www.finanshistoria.n.nu/svenska-bankkrisen)

Tidslinje/tankekarta

Denna uppgift går ut på att du ska göra en egen tidslinje eller tankekarta över de västerländska historiska epokerna. För varje epok ska du ange ungefär mellan vilka årtal epoken varade. För varje epok ska du också ange 2-4 händelser, personer eller förändringsprocesser som du tycker är viktiga att känna till. Du ska kunna motivera ditt val av händelser/personer/förändringsprocesser.

Epoker att ta upp:

forntiden

antiken

medeltiden

tidigmodern tid

modern tid

Exempel på tidslinje över svensk 1700-talshistoria:

Exempel på tankekarta om Andra världskriget:

Uppgifter om historiska händelser/förändringsprocesser

På historia 1-kursena ska du lära dig att redogöra för och analysera för historiska förändringar och förändringsprocesser. För att redovisa dina kunskaper ska du göra två sådana uppgifter.  Välj en ur var och en av grupperna nedan.

Uppgifterna kan redovisas skriftligt eller muntligt.

Du som läser historia 1a2/1b ska kunna använda historiska begrepp i din analys. Vilka historiska begrepp du väljer blir förstås beroende av vilket ämne du skriver om. Prata med din lärare om det! Allmänna historiska begrepp går förstås alltid att använda. Dessa är: historisk signifikans, kontinuitet – förändring, orsak – verkan, struktur – aktör, historisk empati, historisk värdering.

Grupp 1: äldre historia

Jordbruksrevolutionen: Varför övergick människor till att bli jordbrukare? Vad fick det för konsekvenser?  Vad har det för betydelse för nutid och framtid?

Läs om jordbruksrevolutionen

Europas upptäckt av världen: Under slutet av 1400-talet gav sig européerna ut på upptäcktsfärder över haven. De andra kulturer de stötte på erövrade de om de kunde, eller handlade med om de inte kunde erövra dem. Varför var det just Europa som gjorde dessa upptäckter? Vad fick det för konsekvenser? Vad har det för betydelse för vår nutid och framtid?

Läs om de stora upptäckterna 

Den tidigmoderna europeiska statens utveckling: Under perioden 1500-1800 utvecklades de europeiska staterna mot att bli mer moderna. Vad var det som förändrades i dem, vad berodde förändringarna på, och vad fick det för konsekvenser? Vad har det för betydelse för nutid och framtid?

Läs om de europeiska staterna

Amerikanska revolutionen: orsaker till, förlopp och konsekvenser av den amerikanska revolutionen. Vilken betydelse har revolutionen för vår nutid och vår framtid?

Läs om amerikanska revolutionen

Franska revolutionen: orsaker till, förlopp och konsekvenser av den franska revolutionen. Vilken betydelse har revolutionen för vår nutid och vår framtid?

Läs om franska revolutionen

Industriella revolutionen: orsaker till, förlopp och konsekvenser av den industriella revolutionen. Vilken betydelse har revolutionen för vår nutid och vår framtid?

Läs om industriella revolutionen

 

Grupp 2: senare historia

Imperialismen: orsaker till, förlopp och konsekvenser av imperialismen. Vilken betydelse har imperialismen för vår nutid och vår framtid?

Läs om imperialismen 

Första världskriget: orsaker till, förlopp och konsekvenser av det första världskriget. Vilken betydelse har kriget för vår nutid och vår framtid?

Läs om Första världskriget

Ryska revolutionen: orsaker till, förlopp och konsekvenser av den ryska revolutionen. Vilken betydelse har revolutionen för vår nutid och vår framtid?

Läs om ryska revolutionen

Andra världskriget: orsaker till, förlopp och konsekvenser av det andra världskriget. Vilken betydelse har kriget för vår nutid och vår framtid?

Läs om andra världskriget

Vägen till modern demokrati i Sverige: När, hur och varför uppkom modern demokrati i Sverige? Vilka begränsningar finns av demokratin i Sverige? Vilka problem och möjligheter ser du i den svenska demokratin i nutid och inför framtiden?

Läs om den svenska demokratin

Svensk neutralitet och vapenexport: Orsaker till svensk neutralitetspolitik och vapenexport. Hur har denna politik upprätthållits och förändrats? Vilka problem och möjligheter ser du i dessa fenomen i nutiden och inför framtiden?

Läs om svensk vapenexport

Folkhemmets uppgång och fall: Det svenska ”folkhemmets” uppkomst och utveckling. Hur ser situationen ut idag? Vilka fördelar och nackdelar ser du i folkhemsvisionen? Vilka problem och möjligheter ser du i socialpolitik i framtiden?

Läs om Folkhemmet

Kalla kriget: orsaker till, förlopp och konsekvenser av det andra världskriget. Vilken betydelse har kriget för vår nutid och vår framtid?

Läs om Kalla kriget

 

 

 

 

 

Uppgifterna prövar framför allt följande kunskapskrav:

 

För betyget E

1. Eleven kan översiktligt redogöra för förändringsprocesser, händelser och personer under olika tidsperioder samt för olika tolkningar av dem.

 

2. Dessutom kan eleven översiktligt redogöra för förloppen av förändringsprocesserna och händelserna samt deras orsaker och konsekvenser.

 

3. Eleven ger exempel på några enskilda personer och förklarar översiktligt deras betydelse för olika skeenden.

 

4. Eleven ger enkla exempel på, och förklarar översiktligt, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden.

 

5. Dessutom kan eleven dra några enkla slutsatser om vad skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden kan ha för betydelse för framtiden.

 

6. Eleven kan med viss säkerhet använda några historiska begrepp för att formulera, utreda, förklara och dra slutsatser om historiska frågeställningar utifrån olika perspektiv (gäller ej kursen Historia 1a1).

 

 

 

För betyget C

1. Eleven kan utförligt redogöra för förändringsprocesser, händelser och personer under olika tidsperioder samt för olika tolkningar av dem.

 

2. Eleven jämför de olika tolkningarna, förordar en av dem och motiverar med enkla omdömen sitt val.

 

3. Dessutom kan eleven utförligt redogöra för förloppen av förändringsprocesserna och händelserna samt deras orsaker och konsekvenser.

 

4. Eleven ger exempel på några enskilda personer och förklarar utförligt deras betydelse för olika skeenden.

 

5. Eleven ger enkla exempel på, och förklarar utförligt, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden.

 

6. Dessutom kan eleven dra några välgrundade slutsatser om vad skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden kan ha för betydelse för framtiden.

 

7. Eleven kan med viss säkerhet använda historiska begrepp för att formulera, utreda, förklara och dra slutsatser om historiska frågeställningar utifrån olika perspektiv (gäller ej kursen Historia 1a1).

 

För betyget A

1. Eleven kan utförligt och nyanserat redogöra för förändringsprocesser, händelser och personer under olika tidsperioder samt för olika tolkningar av dem.

 

2. Eleven jämför de olika tolkningarna, förordar en av dem och motiverar med nyanserade omdömen sitt val.

 

3. Dessutom kan eleven utförligt och nyanserat redogöra för förloppen av förändringsprocesserna och händelserna samt deras orsaker och konsekvenser.

 

4. Eleven ger exempel på några enskilda personer och förklarar utförligt och nyanserat deras betydelse för olika skeenden.

5. Eleven ger komplexa exempel på, och förklarar utförligt och nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden samt argumenterar för och emot olika sätt att se på dessa samband.

 

6. Dessutom kan eleven dra några välgrundade och nyanserade slutsatser om vad skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden kan ha för betydelse för framtiden.

 

7. Eleven kan med säkerhet använda historiska begrepp för att formulera, utreda, förklara och dra slutsatser om historiska frågeställningar utifrån olika perspektiv (gäller ej kursen Historia 1a1).

 

Svenska kungar och regeringschefer

Svenska statschefer under 1800- och 1900-talen

Gustav IV Adolf 1792-1809

Karl XIII 1809-1818

Karl XIV Johan 1818-1844

Oskar I 1844-1859

Karl XV 1859-1872

Oskar II 1872-1907

Gustav V 1907-1950

Gustav VI Adolf 1950-1973

Carl XVI Gustaf 1973-

Svenska regeringschefer under 1900-talet (partitillhörighet inom parentes)

Erik Gustaf Boström (Lantmannapartiet) 1891-900

Fredrik von Otter (oberoende) 1900-1902

Erik Gustaf Boström 1902-1905

Johan Ramstedt (oberoende) 1905

Christian Lundeberg (Protektionistiska partiet) 1905

Karl Staaf (Liberala samlingspartiet) 1905-1906

Arvid Lindman (Allmänna valmansförbundet) 1906-1911

Karl Staaf 1911-1914

Hjalmar Hammarskjöld (oberoende) 1914-1917

Carl Swartz (Nationella partiet) 1917

Nils Edén (Liberala samlingspartiet) 1917-1920

Hjalmar Branting (Socialdemokraterna) 1920

Louis De Geer d y (oberoende) 1920-1921

Oscar von Sydow (oberoende) 1921

Hjalmar Branting 1921-1923

Ernst Trygger (Nationella partiet) 1923-1924

Hjalmar Branting (1924-1925)

Rickard Sandler (Socialdemokraterna) 1925-1926

Carl Gustaf Ekman (Frisinnade Folkpartiet)1926-1928

Arvid Lindman 1928-1930

Carl Gustaf Ekman 1930-1932

Felix Hamrin (Frisinnade Folkpartiet) 1932

Per Albin Hansson (Socialdemokraterna) 1932-1936

Axel Pehrsson-Bramstorp (Bondeförbundet) 1936

Per Albin Hansson 1936-1946

Tage Erlander (Socialdemokraterna) 1946-1969

Olof Palme (Socialdemokraterna) 1969-1976

Thorbjörn Fälldin (Centerpartiet) 1976-1978

Ola Ullsten (Folkpartiet) 1978-1979

Thorbjörn Fälldin 1979-1982

Olof Palme 1982-1986

Ingvar Carlsson (Socialdemokraterna) 1986-1991

Carl Bildt (Moderaterna) 1991-1994

Ingvar Carlsson 1994-1996

Göran Persson (Socialdemokraterna) 1996-2006

Fredrik Reinfeldt (Moderaterna) 2006-

 

Från nationalstat till nätverkssamhälle

Utvecklingen i Sverige under de senaste 30 åren kan tolkas på flera olika sätt. Här presenterar jag två olika förklaringsmodeller. De behöver inte utesluta varandra, utan båda kan tänkbart vara giltiga.

Den ena förklaringen kan betecknas som ”liberalismens seger”. Om vi överblickar Sveriges historia kan vi se att liberalismen slog igenom i Sverige under andra hälften av 1900-talet, men snart kom att utmanas av arbetarrörelsen och socialismen. Denna konflikt tillspetsades i samband med Första världskrigets matbrist. De ledande kretsarna, präglade av både konservatism och liberalism, tvingades göra eftergifter för att undvika revolution. I detta sammanhang fick Socialdemokraterna en kritisk roll: de representerade arbetarrörelsen men var villiga att förhandla. Genom att kompromissa med de liberala och konservativa kunde Socialdemokraterna hamna i en dominerande maktposition genom att avstå från en del politiska reformer (införande av republik, förstatligande av privata företag). Sin maktposition använde de till att bygga upp ”folkhemmet”, ett välfärdssamhälle där de allra flesta fick väsentligt bättre levnadsförhållanden.

Socialdemokraternas välfärdssamhälle byggde dock i grunden på ekonomisk tillväxt, som skulle tillhandahållas av det övervägande privata näringslivet. De svenska företagens starka position från Andra världskriget gick att upprätthålla fram till 1970-talet, men i och med oljekrisen började problem uppstå. Socialdemokraterna lyckades enbart upprätthålla sin politik genom att gå med på en gradvis liberalisering. Denna medförde dock nya problem, som 90-talets ekonomiska depression. När socialdemokraterna inte längre kunde upprätthålla folkhemmets välfärdsnivå förlorade de i styrka. De liberala, borgerliga partierna hade en ideologisk fördel sedan Sovjetunionens fall och USA:s  dominerande position: det socialistiska alternativet framstod som bankrutt. Med Socialdemokraternas tillbakablickande mot folkhemmet verkade de inte hänga med i utvecklingen. De borgerliga slapp också att ha en åtskillnad mellan visioner och faktiskt politik. Det som en gång varit Socialdemokraternas styrka – folkhemmet – har i nutiden snarast blivit en svaghet.

Den andra förklaringen kan vi kalla ”utvecklingen mot ett nätverkssamhälle”. I början av 1900-talet var nationalstaten den dominerande statsmodellen, och stora delar av 1900-talets politik har handlat om hur staten utvecklas och får mer makt och kontroll över de resurser och människor som finns inom det enskilda landets gränser. Men samtidigt som staterna har utvecklats har andra organisationsformer också utvecklats. Dels handlar det om överstatliga organ som FN och EU, men också organisationer som formellt sett står under staterna: företag och intresseorganisationer är tydliga exempel. Alla dessa olika organisationer samverkar med varandra på olika nivåer. Världen kan fortfarande beskrivas som bestående av ett antal nationalstater, men den bilden är delvis missvisande: i själv verket är nationalstaten en organisationsform bland många, och den existerar och verkar i ett nätverk av organisationer som den samarbetar med och motarbetar.

Kriser som 70-talets oljekris och 90-talets depression visar hur beroende den enskilda staten är av detta nätverk av organisationer med olika målsättningar och intressen. En av framtidens stora politiska utmaningar är hur nätverkssamhället ska bemötas politiskt. En ytterlighetsposition är att försöka begränsa och reglera interaktionen med omvärlden för att försöka skydda det egna landet undan de negativa effekterna av den interaktionen. Den motsatta ståndpunkten är att reducera statens påverkan på övriga organisationer så mycket som möjligt, i förhoppningen att fördelarna av nätverkssamhället ska vara större än nackdelarna. Rimligen går det också att hitta ett antal mellanpositioner.

Efter det kalla krigets slut: globalisering och liberalisering

Redan under 1980-talet var det tydligt att allt fler hade svårt att hitta goda representanter inom det existerande partisystemet. Det fanns utrymme för alternativa partier att ta sig in i riksdagen. Det första som lyckades var Miljöpartiet, som kom in i riksdagen efter valet 1988. De följdes av Kristdemokraterna och Ny Demokrati 1991. I valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Av dessa har Miljöpartiet och Kristdemokraterna lyckats etablera sig som bestående riksdagspartier. Huruvida Sverigedemokraterna kommer att lyckas med det återstår ännu att se.

Dessa partiers framväxt kan ses som symtom på att många medborgare i Sverige inte finner sig tillrätta inom det traditionella höger-vänstersystemet. De alternativa partierna har profilerat sig genom fokus på vissa intressefrågor, som miljöpolitik (Miljöpartiet) eller invandringspolitik (Ny Demokrati, Sverigedemokraterna). En del forskare menar att detta avspeglar en avideologisering av det svenska samhället: folk intresserar sig för sakfrågor, inte så mycket för ideologi.

Detta kan ha stärkts av Kalla krigets upphörande 1989: konflikten mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det kapitalistiska USA var över, med USA som segrare. Den kapitalistiska, liberala formen av demokrati framstod som den dominerande ideologin i världen, och de olika vänsterpartierna tvingades förhålla sig till att vara associerade till Sovjetunionens diktatur.

Sverige drabbades dock av en omfattande ekonomisk kris 1990-1993. Den bestående krisen sedan 70-talet fanns kvar, men löstes temporärt genom 1980-talets avregleringar. I slutet av 1980-talet investerades stora pengamängder i svensk fastighetsmarknad. Resultatet blev en kraftig övervärdering av fastighetsmarknaden – under perioden 1980 till 1989 steg aktierna på Stockholmsbörsen med 1144%, medan resten av världens ökade med 350%.  1990 kollapsade börsmarknaden. Ett antal banker gick i konkurs och många människor förlorade stora mängder pengar.  Socialdemokraterna förlorade valet 1991, och den borgerliga regeringen 1991-94 försökte dämpa krisen, som förvärrades av internationell valutaspekulation. Den traditionella folkhemspolitiken övergavs i stort sett, till förmån för en liberalt präglad avreglering, i vilken statens kontroll över ekonomin minskade jämfört med tidigare. Även efter Socialdemokraternas återkomst till makten 1994 fortsatte denna politik. Socialdemokraterna hamnade i en allt svårare position: i retorik och visioner fortsatte de att hålla fast vid folkhemstanken men i praktiken förde de en allt mer liberal ekonomisk politik. Valen 2006 och 2010, när en ny borgerlig koalitionsregering under Moderaternas ledning kom till maken, visar att Socialdemokraternas roll som statsbärande parti numera är kraftigt ifrågasatt.

Sveriges medlemskap i EU 1995 kan ses i ljuset av dessa händelser. Säkerhetspolitiskt var läget kraftigt förändrat i och med Sovjetunionens fall, och EU framstod som en möjlighet att ingå i en större organisation för europeisk samverkan. Den ekonomiska krisen visade hur sårbart Sverige var inför den globaliserade ekonomin: ett EU-medlemskap skulle kunna ge ökad ekonomisk stabilitet.

Globaliseringen påverkade inte bara svensk ekonomi, utan också befolkningens sammansättning. Under hela efterkrigstiden hade invandrargrupper kommit till Sverige i allt större mängd. I slutet av Andra världskriget rörde det sig om flyktingar från det krigshärjade Europa, och under 1960-talet kom arbetskraftsinvandrare i stor mängd från främst Italien och Jugoslavien. På 1970-talet ökade mängden politiska flyktingar till Sverige från oroliga områden som Turkiet och Chile.  Kuwaitkriget 1991 och Irakkriget 2003 ledde till en ökad tillströmning av flyktingar från Irak, och kaoset i Somalia från 1991 har inneburit en ökad flyktingström därifrån.

3. Ådalskommissionens berättelse 1931

”Punkt 22. Avlossades skott från demonstranternas sida?

En fråga som naturligt nog tilldragit sig stort intresse, är om från demonstranternas sida avlossats skott i samband med sammanstötningen. Åtskilliga utsagor (berättelser) från personer, tillhörande de olika patrullerna eller som vid tillfället befann sig vid förläggningen går ut på, att sådan skottlossning förekommit.

Vid bedömandet av frågan om skottlossning ägt rum från demonstranterna sida, har kommissionen ansett riktigast att i första han taga hänsyn till utsagor av de vittnen, som icke är att räkna vare sig till de militärer, vilka på aktivt sätt deltagit i sammanstöningen, eller till de demonstranter, vilka befann sig i sådant läge att de ha kunnat vara iblandade däri.

Vid bedömandet av bevisningens beskaffenhet är det särskilt två omständigheter, som faller i ögonen.

Den ena omständigheten är, att ett flertal av kommissionen hörda trovärdiga personer, som helt nära intill platsen varit åskådare av mötet mellan demonstranterna och patrullen samt följt händelserna närmast därefter, förklara sig icke hava hört något skott, innan de såg ryttarna avlossa sina pistoler från nedersta delen av vägen. Man har svårt att antaga, att de första skott, som föll under de dramatiska ögonblicken före och efter sammandrabbningen, skulle ha undgått dessa personers uppmärksamhet.

Den andra omständigheten är att de verkligt bestämda uttalandena om skottlossning från vägen gjorts av personer, vilka befunnit sig vid eller i närheten av förläggningen, och att deras iakttagelser försvårats genom avstånd och ofullständig sikt över platsen omkring den punkt, där sammanstötningen ägde rum.

(….)

Vid prövning av bevisningen i dess sammanhang har kommissionen icke funnit skäl för antagande, att skottlossning från demonstranternas sida förekommit såsom ett angreppsmedel gentemot militären eller förläggningen och därmed skulle hava givit upptakt till den hastiga utveckling av händelserna, som ägde rum från mötet mellan patrullen och demonstranterna.”

2. Utdrag ur riksdagens protokoll

Riksdagens protokoll. Andra kammaren. Fredagen 15 maj 1931.Kl. 4 e.m.

Anförande av riksdagsmannen herr Öhman:

”När strejkbrytare, polis och militärmakt anlände till de områden, där strejkbrytarna var inlogerade (bodde),(…) i samma ögonblick började också denna polismakt och denna militärkommendering att provocera arbetarna.

Det är omöjligt att med framgång försöka göra gällande, att skulden för vad som skett däruppe i Ådalen i någon mån kan läggas på arbetarna. Enligt samstämmiga uppgifter, t.o.m. av medlemmar ur regeringens eget parti , sköt en sergeant utan vidare ner två arbetare i demonstrationståget, i samma ögonblick som en militärpatrull marscherade fram mot de fredligt demonstrerande arbetarna.

Jag skulle i detta sammanhang vilja fråga herr statsministern och dem, som närmast bär ansvaret för denna militärkommendering, om det är på det sättet man anser att den s.k. ordningen skall upprätthållas. Men det är icke nog med att dessa två arbetare nedsköts, utan man fortsatte våldsdåden, och idag vilar på regeringens ansvar sex arbetarliv, däribland en sju års flicka.

När man nu ifrån borgerligt håll försöker göra gällande, att arbetarna genom sin demonstration, genom sitt krav på strejkbrytarnas och polisens och militärmaktens borttagande och avskickande från Ådalen framprovocerade dessa åtgärder, vill jag erinra därom, att för en halvtimme sedan fick jag ett telegram, vari meddelas, att en dotter till en arbetare i Ådalen igår kväll, inne i sin bostad, när hon skulle gå till sängs, träffades av en kula och dödades, en kula avlossad av den militärmakt, som herr statsministern och socialministern, eller regeringen i sin helhet, kommenderat upp till Ådalen med stöd av nu gällande krigslagstiftning, i syfte att där på det mest hänsynslösa sätt tillvarataga arbetsköparnas intressen.”

1. Notis i tidningen Västernorrlands Allehanda 15 maj 1931

”Första skottet sårade sergeanten”

HÄRNÖSAND den 14. (TT) Landsfogde (polischef) Sune Påhlman förklarar alldeles bestämt, att flera skott först lossades från folkmassan, som förföljde truppen, då den retirerade (drog sig tillbaka). Så träffades en sergeant Rask av en kula, som snuddade vid nacken på honom och rev upp ett sår, dock av ofarlig beskaffenhet.

Skottlossningen från demonstranterna fortsatte sedan ända tills dessa kommit fram till truppens förläggning framför det fridlysta området. När massan kommit så nära, att uppenbar risk fanns för att den skulle tränga mellan patrullen och förläggningsplatsen, fanns det, sade landsfogde Påhlman, inget annat att göra för befälhavaren, kapten Mesterton, än att ge order om att skjuta skarpt.

Samma relation (beskrivning) av händelsen har, förklarar landsfogden, lämnats såväl av chefen för patrullen, löjtnant Beckman som av kapten Mesterton. Själv hade han jämte en mängd polismän, som befann sig på området, sett hela händelseförloppet.”